Trädgårdshöns del 1

I flera år har jag haft drömmar om att ha några höns som kluckar runt i den egna trädgården. I de drömmarna såg jag bara hönsen, deras sällskap och lite tokroliga idéer om var de fick vara och inte. Och självfallet såg jag hur snyggt de skulle göra det i min täppa. Jag skyller dessa naiva drömmerier på Alys Fowler, programledare för BBCs Gardener’s World, och som hade just två små väluppfostrade och mycket stylish damer som skruttade runt och uppförde sig i hennes hippa, typiska engelska back garden mitt i storstan. (Jag tror faktiskt att jag under den perioden var lika fascinerad av Alys stil och underbara röda hår, som jag var av hönsen, i ett kort återfall i ungdomens svajiga självkänsla – jag ville vara Alys Fowler…).

Strunt samma att kvarteret där vi bor vimlade av katter och att vi själva först hade en mästerjägare på cirka åtta kilo och numera har två… Frigående höns ville jag ha! Två problem insåg jag dock att det fanns. Det första: jag visste inte det minsta lilla om hur man tar hand om fjäderfä. Stadsunge och sjuttiotalist som man ju ändå är. Så jag gjorde vad jag alltid gör när jag får en idé – jag sökte mig till stadens bibliotek och plöjde igenom allt värt att läsa om höns och deras skötsel. När inte ens de mest ingående beskrivningar av alla sätt de kan skadas och insjukna lyckats avskräcka mig, började jag bearbeta nästa hinder: Mannen i mitt liv.

 

Dvärgkochinerna Herta och Thelma på grönbete

 

Han stack inte precis under stol med att han tyckte att det var en av de sämsta idéer jag någonsin haft. Och tro mig, han har under våra många år tillsammans utsatts för en hel del (dåliga) idéer från mitt håll… Så saken rann liksom ut i sanden och det gick en del år där jag väl insåg att jag inte var Alys Fowler och att höns i vår trädgård kanske inte var den bästa av idéer. Typ.

Men så startade vi ju den där lilla trädgårdshandeln på landet 2015. Och en dag i slutet av förra sommaren dök där plötsligt upp en höna! Hon bara stod där och tittade på mig och verkade varken rädd eller särskilt omhändertagen. Jag började mata henne och prata med henne och efter några veckor lät hon sig bäras runt på och vi blev riktigt goda vänner hon och jag. Hon charmade såväl kunder som min ogräsrensande svärmor G och gissa om diskussionerna om trädgårdshöns tog ny fart vid vårt middagsbord!?

 

 

Eftersom Hantverkarmaken inte bara är krass realist, utan även mycket omtänksam och snäll, och eftersom vi numera äger flera tusen kvadratmeter mark på landet, styrde samtalen nu mer och mer mot hur vi på bästa sätt skulle kunna hålla höns i anslutning till butiken.

Jag drömde glatt vidare och föreslog hönshus i den kommande köksträdgården. Hantverkarmaken påtalade att höns sprätter upp det mesta i sin väg, även odlade grödor. Jag föreslog ett charmigt, lite tokroligt hönshus i annan del av butiksområdet. Han påpekade att han var lite trött på att snickra, att materialet skulle bli svindyrt och att höns skiter. Precis överallt. Jag hittade begagnade lekstugor på nätet. Han påpekade att ingen kranbil har så lång arm så den kan lyfta en nog så liten byggnad dit jag ville ha den. Och att en sån bil var svindyr att hyra. Jag babblade på om tama hönor som kundmottagare, han om att det finns folk som är rädda för fåglar. Ja, så höll vi på.

En kväll såg jag en annons för en mycket begagnad, men väldigt speciell liten husvagn på nätet. Säljaren krävde en spottstyver i betalning. Lite surt-ironiskt visade jag den för Hantverkarmaken och sa: Den här kan du i alla fall inte tycka är för dyr, och den kan jag själv rulla in på området med bilen, om du vägrar hjälpa till! Då sa han: Det är ju en jättebra idé, vi åker och tittar på den!

 

 

Och det var så hönsvagnen kom till Rörbäckens trädgård. Underskatta aldrig kraften i att vara en drömmare. I alla fall inte om du samtidigt är väldigt, väldigt envis… (fortsättning följer…)

Varför inte gilla & dela?
20