Så ett frö…

Imorgon ska jag prova något helt nytt igen. Det är som att proppen liksom bara gick ur efter det att jag vågade språnget och startade företaget, helt utan tidigare erfarenheter, i september 2014. Hittills har ju det gått ganska bra, så nuförtiden försöker jag mycket oftare vara den där människan som provar nya saker utan att ha en aning om var det ska sluta.

Näst efter att bilda familj, är företaget det i särklass mest spännande jag gett mig in på i livet. Förvisso med tuff konkurrens från den där dödsföraktande färden jag och då nyblivne sambon, numera Hantverkarmaken, genomförde i en risig Renault 4 genom Atlasbergen i Marocko. I ösregn. För tjugo år sedan. Men ändå.

Morgondagens prövning är av mycket modestare slag, men inte desto mindre känner jag mig ganska nervös. De människor som kommer att stå som domare över mitt lyckande, eller eventuella misslyckande, i det här projektet är inte mer än några få äpplen höga, men de är tuffa, ska ni tro!

Jag ska nämligen inleda ett odlingsprojekt med arton glada sjuåringar i årskurs 1 på skolan där jag arbetar. Tillsammans med deras fröken K ska vi så fröer, följa fröernas väg från grodd, till planta och plantering, tillväxt och så småningom skörd. Vi börjar imorgon på skolgården och i klassrummet med sådden och förberedelserna, för att om cirka fem veckor ta våra småplantor och åka bussen ut till Rörbäckens trädgård. Där ska barnen få plantera och märka ut sina odlingar, vattna och skapa de bästa förutsättningar för de små. Fröken K och klassen kommer att arbeta med uppgifter i matte, svenska, bild och biologi, med koppling till odlandet, mellan gångerna. Senare i sommar återvänder de till trädgården för att titta till och för att se om deras solrosor blivit rekordhöga eller inte. I höst skördar de majs och pumpor, tar fröer och har skördefest.

 

 

Vad är det för läskigt med det, för en som spenderat tjugo år med att undervisa barn, tänker du kanske nu? Jo, det är ju just det. Jag har undervisat tonåringar, inte sjuåringar. I mitt huvud är tonåringar en baggis att hantera i jämförelse med de där små storögda människorna fulla av sådan energi och upptäckarglädje. De har sådana förväntningar och deras känslor är så stora. Tänk om det blir en regnig eller kall sommar, så det inte vill växa. Tänk om den erbjuder långvarig torka och stekhetta, så det inte vill växa? Orkanvindar som knäcker och förstör? Hagel i juli? Eller, tänk om djuren dyker upp och käkar upp alla barnens plantor! Hur ska jag då kunna se de där barnen i ögonen och förklara att det inte blev något med deras odlardrömmar?  DET gör att det här känns lite läskigt.

Fast, som en klok person sa när jag uttryckte min oro: Sommaren kan ju också bli alldeles perfekt.  Annars lär de sig att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Och att man kan köpa majskolvar och ha en skördefest ändå! 🙂

Jag bestämde mig för att ännu en gång ta språnget och se vart det leder.

2 reaktioner på ”Så ett frö…

  1. Du kommer att bli så lycklig tillsammans dessa små elever som är så vetgiriga, intresserade och positiva. Lyckliga du, vilket fantastiskt projekt! Många har försökt men passningen av odlingarna sommartid har ställt till problem. Lycka till! Kram

  2. Hej Eva! Tack för dina värmande ord! Ja, visst är de härliga de små och jag tror säkert att det blir mycket roligt. Passningen sommartid är ju inget problem för mig, då jag ju har allt det andra att passa i trädgården samtidigt. Och hönsen… Så kanske är det det som gör att det här kan bli en riktig succé. 🙂

Kommentarer inaktiverade.