Om vikten av ledighet del 2

Min vita skuggrabatt såg kal och trist ut för två veckor sedan – nu har den exploderat…

 

Våren är en härlig tid, med många avbräck i vardagslunken, men det mesta går också i hundranittio, tycker jag ofta. Det är extra allt på det mesta. Ännu försörjer jag mig inte på att driva min lilla trädgårdshandel på landet, utan tre dagar i veckan är jag lärare på en mellanstadieskola i stan. Alltså har jag två jobb som går för högtryck under exakt samma period. Det kan bli lite mycket ibland och jag sticker inte under stol med att nedräkningen till sommarlovet har pågått ett tag…

När tillvaron bjuder på mer eller mindre frivilligt fullpackade dagar, sju dagar i veckan, gäller det att hänga med, att acceptera att det just nu är så här. Men det är ännu viktigare att hålla koll på att det intensiva har en ände, att det kommer lugnare dagar där framme någonstans och inte bara fortsätta att fylla på med saker att göra och ”måsten” medan veckor blir till månader och år.

Den här veckan har butiken och trädgården där ute mest fått vara. Jag har vattnat och vädrat och jag har matat och släppt ut mina hönor, så klart, men för övrigt har alla sysslor kring företaget hänt på annan plats. Bokslutet är gjort och deklarationen likaså. Varor är beställda och hämtade och en massa andra saker som är nödvändiga för driften avbockade på listan.

Så nu ser allt ut därefter.

Kökslanden är i desperat behov av gallring och ett helt bord med grönsaksväxter väntar på utplantering. Ogräset frodas i singel och ytterkanter och den för två veckor sedan så minutiöst rensade sortimentsrabatten behöver en omgång till. Entréväxterna har dött men gräset på vissa ställen frodas och når oss till halva vaden och butiken behöver städas och piffas om en del. För att inte tala om alla nya varor som ligger på lagret och väntar på att packas upp…

STOPP!

Så där kan man inte hålla på. Då blir inget roligt. Så nu skiftar jag fokus (igen), zoomar in på detaljer som fungerar, struntar i resten och tänker att allt ska ordna sig. Stress klipper inga gräsmattor och krattar inte heller några singelgångar eller rabatter. Och räcker inte orken, så gör den inte. Och inte tiden heller.

 

En kvällstur runt den egna täppan är bästa medicinen mot stressiga känslor, tycker jag

 

Min lilla mamma kommer och hjälper mig hela dagen idag. Den reslige sonen också. Och imorgon får jag hjälp med vattningen. På söndag tittar Hantverkarmaken säkert ut efter sin långa nattliga resa hem och sätter sig och dricker en kopp kaffe med mig i solen. Så allt ska säkert ordna sig till det bästa, för om man har familj och vänner nära och man får göra det man tycker så himla mycket om som ett yrke – då måste ju ledigheten finnas där, mitt i det intensiva arbetet, inte sant?

 

Jag rundade ett hörn och då stod hon bara där fullt utslagen, skönheten jag fått av en god vän

 

Varför inte gilla & dela?
error20