Det var så här det började…

Jag har tänkt hela våren att jag ska skriva ett eller några inlägg om bakgrunden och själva planen för Rörbäckens trädgård, och det kan ju passa bra att göra ett retrospektiv nu när långa ”lata” sommardagar breder ut sig framför mig och regnmolnen hänger tunga över trädgård och butik.

 

 

Tittar man tillbaka så har maken och jag nästan alltid roat oss med att ha många och långa diskussioner om olika typer av företag man borde kunna starta. Vissa galnare än andra, men en hel del som vi fortfarande tror skulle bli bra, framgångsrika födkrokar för den som hade vågat steget. Lekland för barn (innan Andys kom till stan), friskola, ordning-och-reda/städ/feng-shui för privatpersoner och småföretag (innan vi fick RUT-reformen), äldreboende i natursköna, inspirerande miljöer och bed & breakfast med vacker trädgård är bara några av dem. Därtill har vi funderat på att äga och hyra ut fastigheter, bygga solcellspark och så som grädde på moset har maken ett halvdussin mer eller mindre finurliga uppfinningar, som han är helt övertygad om att de skulle bli succé om de bara fick se dagens ljus…

Fröet till att det blev just en trädgårdsbutik tror jag började gro redan under en minnesvärd resa till Ven för många år sedan – det kan ha varit så tidigt som 2005. Vi spenderade en magisk helg på ön i medelhavsvärme och med goda vännerna F och M, men utan barnen, som då var ganska små. Vi cyklade runt, guppade i ljummet sundsvatten och besökte mysiga platser, åt gott och pratade om att köpa en fastighet på ön, flytta familjerna och att M och att jag skulle bedriva turistinriktad verksamhet under sommarhalvåret medan männen arbetade på fastlandet. Väl hemma igen letade jag faktiskt ett tag efter fastigheter som var till salu på ön, trots att vi nog alla visste att det där bara hade varit drömmande samtal under en avslappnad helg.

Sommaren 2012 (eller möjligtvis 2013) snubblade jag över en annons som bjöd ut en fastighet som tillhört ett gammalt, etablerat trädgårdsföretag i kommunen till försäljning efter en konkurs. Det kändes som om annonsen var riktad direkt till mig, jag fick med mig maken på tanken och vi åkte på visning. Vårt bud räckte inte långt och någon annan fick nycklarna till det jag då trodde var min omintetgjorda dröm. Jag gav upp. Men där någonstans tog nog företaget verklig form i makens huvud, för i efterhand har jag förstått att han på egen hand höll koll på olika fastigheter som blev till salu. Jag blev runtkörd och medsläpad till några olika och en dag ville han att vi skulle åka och titta på en riktigt stor fastighet mellan Viby och Rinkaby.

Jag tyckte omedelbart illa om den. Hela mitt inre drog ihop sig när jag gick runt i huset och ute såg jag bara förfall och ogräs som fått härja fritt i decennier. Till saken hör att jag under samma period hade det mer än tufft i jobbet som lärare och jag målade det mesta med en oerhört dyster palett. Men hantverkarmaken hade vaknat, hade korn på något, framhärdade, och efter en övertalningskampanj som hette duga och några väldigt dryga och långa förhandlingar med mäklare och ägare, blev Rinkaby 6:19 vårt en iskall dag i mars 2014.

Vi spenderade våren och försommaren med att röja och rusta boningshuset på fastigheten, och till midsommar flyttade våra första hyresgäster in. Nu kunde vår uppmärksamhet riktas mot företaget och hur vi skulle kunna mejsla ut något tilltalande och så småningom framgångsrikt ur de nästan 10.000 kvadratmeter gamla ängs- och åkermarker med ogräs i axelhöjd som vi nu var ”stolta” ägare till.

 

 

Framåt september 2014 började något som liknade en plan och ett bygglov ta form och en solig eftermiddag gav vi oss ut för att slå ner de pinnar som skulle markera ytterkanterna för butiksområdet, så att grävmaskinisterna kunde kavla upp ärmarna och  komma igång. När jag tittar på mig själv på fotot, tänker jag att vi då inte hade en susning om vad vi sysslade med och tur var väl kanske det… (fortsättning följer)

 

 

Varför inte gilla & dela?
20