De där stilla morgnarna

Jag vaknar lite mör efter första öppetdagen, men ändå glad och tillfreds efter alla roliga möten och kära återseenden igår. Timmarna bara flög förbi och vädret blev precis som det var önskat. Vilken start!

Med kaffemuggen i hand och precis efter soluppgången, tittar jag lite trött ut över min egen trädgård (som jag i inlägget Är det bara jag som är trött? inte ville visa upp än…) och genast slår mig två saker: Sedan i förrgår har det formligen exploderat av vår där ute! Gräset är grönt, knoppar har brustit. Snödroppar och vintergäck är nu vissna och har ersatts av hyacinter och narcisser och det blommar i varenda hörn. Det framstår också, så här från min lätt upphöjda position i vardagsrumsfönstret, att jag ju faktiskt har en riktigt tydlig struktur på den här delen av trädgården. Det är ännu lite platt och ofyllt i rabatterna, men strukturen finns där utan tvekan. Och där har jag gått och mentalt ojat mig över hur jag påbörjar projekt än här och än där utan att avsluta dem. Och så var det enda jag behövde göra att se saker från ett lite annorlunda perspektiv…

Så jag lovar mig själv här och nu, att dra ner på ojandet och att se mer på det som är bra. Skifta perspektiv när det behövs. Att njuta av friden som råder över min plats på jorden så här strax efter soluppgången och göra just det som min amerikanska farmor alltid sa, helt utan religiösa undertoner: Count your blessings. Och den första jag räknar blir de här stilla morgnarna innan resten av mänskligheten vaknar och jag ska köra till butiken igen. <3